Jag måste bara skriva av mej lite ( skapade faktikst den här bloggen för att själv kunna se tillbaka ).

Det känns som att jag håller på att sprängas inombords. Får panikattacker om och om igen, utan att igentligen veta varför? Det här är nog den värsta känslan jag någonsin kännt ! Ibland sprutar tårarna som på LilleSkutt, vet inte vad jag ska göra ?! Det här är en helt ny upplevelse för mej, men jag intalar mej själv att detta är en enda stor utmaning som jag måste klara av. Jag tror att hela den här "magsjukan" grundas på en enda sak. Varför skulle de sluta så här? vad gick snett ? När jag ser tillbaka på detta året som vart så gör de ont, jävligt ont..
En del av mej bara HATAR honom, men en del av mej älskar honom fortfarande ( jag är faktiskt bara människa )..Men jag såg ingen framtid med honom, såg inget gemensamt liv! Det var nog bekvämligeheten jag var kär i . Jag var kär i tanken att han fanns där, att han fanns hos mej när jag somnade, att han skrattade tillsammans med mej, att han fanns hos mej när jag var ledsen, att han bara var runt omkring mej.
Varenda gång min telefon ringer / får sms, blir jag alldeles kall inombords. Alltid lika glad för att det inte är han, men ändå besviken ? besviken på mej själv, för att jag fortfarande hoppas. Men hoppas på vadå ? Att han ska ringa och ha något vettigt att säga ? jag vet att det aldrig kommer att ske, men mitt hjärta bara skriker , Skriker för att få lugn.
Dras till duschen, för där är det ingen som märker att jag gråter, knappt jag själv. Jag tror att känslan ska försvinna, men den sitter likt förbannat fasst.
Gjort är gjort och de kommer aldrig att bli som förr, ALDRIG !


jag kan bara ta mej uppåt, ta mej ur den här mardrömmen