Jag vet! Vi hjälps åt att turas om att hålla morsan vaken från 03.45 tills hon tillslut ger upp ca 2 timmar senare och tar upp oss så att vi kan ha en riktigt mysig tjejmorgon ihop, där mamma hinkar litervis med kaffe och kan beundra oss när vi somnar om ganska direkt och hon är för speedad för att oxå sova en stund. Bra idé syrran !
Idag fyller småfolket 5 hela månader! Ibland vill jag bara dra i handbromsen samtidigt som jag kommer på mig själv om att drömma mig bort i framtiden. Varje dag sker något nytt i utvecklingen, alltifrån vändningar från mage till att finslipa på motoriken. Deras personligheter börjar träda fram mer och mer och mitt hjärta svämmar över all kärlek som vi får äran att uppleva. Dagen till ära har vi pratat med prästen ( som för övrigt är Maxs morbror ) för att planera och gå igenom ordningen på dopet. Dagarna tar stormsteg och jag börjar bli lite stressad, det är så mycket att hålla koll på och mycket förberedelser. Jag vet hur jag vill ha de, nu är bara kruxet att förvandla det till verklighet.
Äntligen är bollen i rejäl rullning och nu väntar jag bara på att nästa tisdag ska komma så jag kan få den riktiga domen och hur min närmsta framtid kommer att se ut. Har nu gått igenom många utredningar och har idag gjort en magnetröntgen. Tur att man inte lider av klaustrofobi.. Jag fick lugnande och hörselkåpor men tyckte ändå det var obehagligt att ligga i ett smalt rör som gav ifrån sig ljud som kan likna centrum i ett krig. Max är min klippa i denna storm vi befinner oss i, han följer med och stöttar mig i alla sjukhusbesök och finns brevid mig dygnet runt när jag mår såhär. Utom honom vet jag ärlig talat inte hur jag hade klarat detta. Och alla som hjälper oss med våra twinstars när vi måste åka iväg, jag har inga ord för hur tacksam jag är. Jag börjar iaf se lite ljus i tunneln, nu väntar vi bara på att få prata med ryggspecialisten när hen har sett mina plåtar. Jag hoppas att ni alla mår bra och ännu en gång, var rädda om er!!
De senaste dagarna (veckorna) har nog vart dom värsta i smärtväg som jag någonsin har upplevt. I hela mitt liv har jag nog aldrig gråtit såhär mycket.. Gråtit mig till sömns många kvällar, vaknar på natten av att tårar runnit och stigit upp på morgonen tillsammans med tårar som blockerat min syn och en röst som inte håller. Nu är jag inne i femte veckan och varje dag är en ren och skär kamp. Ryggen har kollapsat och att leva ett fungerande liv med en trasig rygg är fullkomligt omöjligt. Har vart på två olika vårdcentraler och fått halva Apoteket utskrivet men jag har bara blivit dåsig och helt utmattad av alla värdelösa tabletter. Igår blev jag inskickad akut och spenderade x antal timmar på sjukhuset där dom ville lägga in mig för att kunna ge mig tillräckligt med smärtlindring. På röntgenplåtarna syns minst 1 trasig disk och nu väntar vi på en magnetröntgen för att kunna se bättre och hitta en lösning beroendes på hur trasig den är. I värsta fall blir de operation. Jag fick tillslut välja på att bli inlagd och få komma in på en MR inom 24 timmar, eller åka hem med den högsta dosen av smärtlindring och få tid för röntgen inom 1 vecka. Valet var inte svårt, men känner jag att det inte fungerar så blir jag inskriven direkt.. Fyfasen för att inte kunna ta hand om sin familj på det sättet jag vill :,( Att alltid ha Max vid min sida gör mig starkare och känner en sån stark trygghet, klart att vi kommer klara det här!
Vaknade av att min älskade sambo gav mig tabletter på sängen, hehe fyfan. Köttfärsåsen stog och puttrade på spisen, tjejerna matade och fått ny blöja och de doftade nybryggt kaffe. Vad hade jag gjort utan honom? Idag åkte han och jobbade, svärmor och barnens faster kommer snart och hjälper mig men jag saknar honom redan. Utanför skiner solen men jag har bara lust att dra ner markisen, lägga mig i sängen och ha film maraton. Hoppas de här går över snart, vet inte hur många tårar som har runnit de senaste dagarna :,( tack och lov så har jag en sån fin familj som höjer mig till skyarna och som fyller mitt hjärta till bristningsgränsen, jösses vad jag älskar er
De senaste dagarna har jag gått in i nån slags dvala och fått uppleva den värsta smärtan jag har vart med om. Min rygg skriker och jag har fått söka vård för att överleva dagarna. Sjukgymnasten vägrar att ens röra mig så den enda utvägen var att krypa till läkaren och få starka smärtstillande utskriva. Diagnosen jag har fått är ischias och troligtvis diskbråck. Är sjukskriven två veckor framåt, har de inte gått över då så är de sjukhuset som gäller :(. Så nu sitter jag hemma, hög på smärtlindring som förövrigt inte har gett någon direkt verkan förutom att göra mig dåsig och yr. Max är grym och sköter de mesta här hemma just nu när jag är lika rörlig som en grönsak. Ikväll blir de ännu mera soffhäng och jag ska äta stesolid direkt ur burken. Lördagsmys som heter duga.
Jag håller nog på att bli psykiskt störd. Eftersom att de där jävla RS-viruset härjar fritt så vägrar jag vistas bland folk och därmed blir jag lätt isolerad här hemma. Jag går i min egna bubbla och sjunger låtar - " lilla bajset akta dig, akta dig, akta dig" osv. Det är som en levande musikal här hemma och jag kan ju erkänna att låtarna börjar innehålla fler svordomar än vad som är nyttigt för små barns öron. Tur att dom inte fattar bättre ännu, men jag börjar bli galen. Nu längtar jag tills februari har passerat så att vi kan börja vistas bland folk igen. Jag känner mig som en zombie som hasar omkring hemma, stannar upp och mumlar något och sen hasar vidare igen. Att få komma hemifrån själv är som bomull för själen, om de så bara är en sväng till Ica..
25 årig tvillingmamma från Göteborg. Bor tillsammans med mina två döttrar Tyra och Nellie, mina 2 hundar Tindra och malva och sambo med mitt livs kärlek Max. Älskar allt som har med lite spänning att göra och försöker suga åt mig varenda liten utmaning som vardagen bjuder på.
