Gela Björklund

Jag har lovat mej själv att aldrig börja blogga, men jusst där sprack det.
Jag gör det här för min skull, för att kunna se tillbaka på allt med stolthet.

Livet är helt jävla fucked up jusst nu. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Efter 1.1/2 år tillsammans med en person förstördes ALLT på bara 15 minuter. Detta är en människa som jag har tagit till mej och visat upp med stolthet för både min familj och mina vänner. Vi hade helt underbara stunder, men oxå många sämre stunder ( men ffs, vilka har inte det ?). Vi älskade varandra, vi litade på varandra, vi bodde hos varandra. Vi letade lägenhet ihop, vi andades ihop, vi levde ihop.

Denna människa kunde vända sitt humör / personlighet lika snabbt som man kan vända på en hand. Men jag älskade honom för den han var. Han var inte den som kunde prata om sina känslor, men han kunde ( för det mesta ) lyssna. Vårat förhållande var som en bergochdalbana. Inget kunde stoppa oss när vi var på toppen, men mycket kunde bryta oss när vi var som svagast. Och det var där det brast.

Senast i förrgår sa han att han älskade mej, han kramade mej, pussade mej och bara var min. Men jag förstod innerst inne att det var något som inte stämde. Låg sömnlös med honom sovandes brevid mej och bara tänkte. Igår packade han sina saker, då han sa att vi behövde vara ifrån varandra ett tag, båda behöver andas. Vi åkte in till stan bara han och jag, med bilen full av hans saker. Mötte sedan upp hela min familj för att mysa och gå på bio tillsammans. Sen åkte han hem .. han åkte hem tillsammans med sitt ex. Jag fick ni vet en såndär sjukt jobbig magkänsla man kan få ibland, som man bara vet stämmer, och visst gjorde den det. Jag ringde upp honom och bad honom att vi skulle mötas. Han ljög för mej upprepande ggr och sa att han inte orkade, han sa att han var själv. Tillslut erkännde han. Hon var hos honom. Henne som han snackat så sjukt mycket skit om, hon som slagit honom, hon utan familj, hon som försökt förstöra för oss så många ggr innan, hon som vresat för så många, hon som han hatade.

Den tilliten jag byggt upp på 20 månader bara rasade. Jag har black out direkt efter samtalet. Verkligheten kom som en hård smäll rakt i ansiktet. Kändes som att jag blev brutalt misshandlad inifrån. Allt kom som en stor chock för alla.
Han som för två dagarsen åkte med min bror för att träna, han som drack grogg med min pappa för att sedan traska ner till grannen för att ta några garage öl tillsammans. Han som satt med min pappa i garaget och hade det snacket som bara dom kunde ha. Han som firade jul med oss för två veckorsen. Han som för en vecka sen firade nyår med min familj. Han som diskuterade med min syster på väg till partille ( för att sedan hämta den människa som hennes egna mamma inte älskar) om hur sviniga människor kan vara. Han som 20 minuter senare är det svinet som han nyss pratat om.

Jag skäms. Jag skäms för att jag öppnade mina armar för dej, jag skäms för att jag tog dej till min familj, jag skäms för att vi älskade dej.

Efter samtalet igår har alla mina känslor kommit fram. Jag har gråtit slut på mina tårar, jag har skrattat, haft panik, kännt ett helt underbart lugn, jag har skrikit, jag har sjungt, jag har vart ute och gått och bara vart tyst, lyssnat på musik och bara tänkt.

Men viktigast av allt är att jag har förstått att jag är värd någon så jävla mycket bättre. Jag har en familj och helt underbara vänner som älskar mej. Älskar mej för den jag är





Jag ska kämpa, kämpa för dig

/ G