Gela Björklund

Är nu inne i vecka 15. Alla gravid symtom är som bortblåsta ( förutom kaffet ) Tröttheten är snart ett minne blott, vågen är stadig, jag är som vanligt! Är de normalt? De syns knappt att jag är med bebis, alla andra syns de ju på? Är jag ens gravid? På Mvc gör dom inget VUL längre, de ända jag har gå efter är plusset på stickan och min uteblivna mens. Jag har tid för UL den 21 maj på östra, de är en evigheeeeet! Aja, jag får lita på att allt stämmer och att de faktiskt bor en liten i min mage. I torsdags 24/4 så kom den första paniken. Jag började blöda. Ringde barnmorskan som lugnade mig med att de kan bli så och att de är helt normalt. Blev lugnare och glömde bort min känsla som jag hade på morgonen. Timmarna gick och jag och mamma bestämde oss för att gå en promenad med hundarna. Skulle bara på toa först. Blod i trosorna, vad F-A-N!!!!! Ropade på mamma med gråten i halsen, hon fick lika mycket panik som jag. Vi ringde runt och hörde med bl.a. 1177 som sa att vi kunde avvakta, ringde till sjukhuset som att de bör kollas upp. Telefontiden hos MVC är försent, va fan gör jag?! Vi kastade oss i bilen och åkte till MVC ändå, Telefontiden är 10-11.30 men dom stänger inte försen 16.00. Stöter på en barnmorska på en gång innanför dörren, hon lugnar mig något och säger att jag ska avvakta. Jag hat abslout ingen smärta och det är inga mängder med blod vi pratar om. Verkligen inte. Fortsätter de så tyckte hon att vi kunde åka till gyn akuten. Jag fick en tid hos våran läkare den 12 maj, tidigare kunde hon inte fixa.
Blödningen försvinner ( igen ) men kommer tillbaka på kvällen för att sedan försvinna under natten igen. I fredags vågade jag knappt gå upp, tänk om jag blödde igen? Mycket riktigt, det kom lite i toaletten och jag fick mer panik än innan. Ringde Max och vi bestämde oss för att åka in till akuten ändå. Försökte få tag på en privat klinik som kunde ta emot mig ist, pallade fan inte att sitta på akuten hela fredagen. Tillslut fick vi tag på världens trevligaste barnmorska på Calanderska, hon tog emot oss en timme efter samtalet. Så nervös som jag var då har jag aldrig varit. Var bebisen död? Påväg till missfall? Finns det ens en bebis i magen? Panik panik panik. Max stöttade som aldrig förr. Väl inne så fungerande inte maskinen. Jag låg där med klet på magen och tänkte att de här är fan inte sant. Vem är de som jävlas med oss? De tog ca 10 min för maskinen att starta om sig, de va nog dom längsta minuterna i mitt liv. Tillslut fungerade den och de kändes som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen. Hon började orientera sig på magen och frågade samtidigt - Har du gjort ett UL förut under denna graviditet? Shit, hon hittar inget. Det finns inget i magen :,/

- Ja, här ser ni. Ett friskt hjärta som slår! Och om ni väntar lite.., det är är roligt.. Är ni med? Här är ett hjärta till!
Hallå? Hör du vad jag säger?

Jag fattade verkligen ingenting. Vadå ett till? Vad pratar du om ?
Max är med på noterna och säger - Gela, vi ska ha TVILLINGAR!!!

Ni skojjar med mig nu. Säg bara att min bebis mår bra. Poletten trillar sakta ner och jag blir helt överöst av alla känslor som dyker upp. Tvillingar, fatta vi ska ha tvillingar! Både jag och Max börjar skratta och lyckan som finns hos oss går inte att beskriva med ord. Båda mår hur bra som helst, och allt hamnade på pluskontot. Det ända var att tvilling nr 2 är något mindre än nummer 1, men den kan lätt växa till sig under graviditeten. Hur reaktionerna blev när vi kom hem och berättade får våra närmsta kan ni bara föreställa er. Tårarna har nog aldrig runnit så mycket som då. Blödningarna var inget konstigt, är visst vanligt om man väntar tvillingar. Känslan av att gå in i ett rum och tro att bebis är död, till att komma ut från samma rum med besked om att de bor två fullt friska små bebisar i min mage går inte att förklara. En känsla som jag alltid kommer kunna leva på. Herregud, livet är ju helt fantastiskt ! Två ska inte bli tre. Två ska bli fyra <3