Gela Björklund

Måndagen den 22/9 var jag hemma och packade ner hela badrummet i flyttkartonger, vi hade precis fått reda på att de nya huset skulle bli vårat torsdagen den 25/9. Stress, måste ju hinna klart ! Fick lite sammandragningar under tiden, men pausade ibland och körde sedan på som vanligt. På kvällen sa både jag och Max lite ironiskt, - tänk om vattnet går inatt, hur typiskt hade inte de varit? 

Vi gick och la oss som vanligt och alla sammandragningar var som bortblåsta. Runt 01.45 var de dags för mig att gå på toaletten ännu en gång ( 4-5 gånger under en natt hade lixom bli standard ). När jag sedan skulle lägga mig igen så hände de. En stor bit på lakanet och golvet blev dränkt av vatten och där satt jag, förvånad och chockad och funderade på om de där verkligen precis hade hänt? Ville inte väcka Max på en gång, tänk om jag kissade på mig? Sprang in på toaletten igen och fick av mig dom dränkta trosorna och vattnet fortsatte rinna. Okej, djupt andetag, jag ska bli mamma. Fick ta en handduk mellan benen (haha) och smög tillbaka till sovrummet för att väcka Max.  Jag har ALDRIG sett honom piggna på sig så snabbt som den gången ;). - hjärtat vakna, vattnet har gått, du ska bli pappa ! 

Jag ringde förlossningen och berättade att jag väntade tvillingar och att vattnet har gått. Vi blev välkomnade till specialförlossningen på östra, packade ihop de sista och åkte ( fortfarande med handduken mellan benen ;). Ringde mamma och sa att nu är de dags, vi kommer och lämnar voffi. En spänd och nervös blivande mormor väntade på oss och önskade oss lycka till när vi släppte av Malva, herregud nu är de dags! 

Klockan var nu 02.50 och efter mycket velande efter parkering på östra så fick vi komma upp till förlossningen där vi togs imot av en helt fantastiskt barnmorska som undersökte mig och konstaterade att vattnet gått. Jag hade dock inte öppnat mig något, men eftersom att vi väntade tvillingar så fick vi ett eget rum och nu var de bara att vänta. Det dröjde inte lång tid försen sammandragningarna blev allt kraftigare och jag fick en liten teaser om vad som väntade mig. 

Fick en ny fantastisk barnmorska, Kristin. Värkarna blev kraftigare men var fortfarande hanterbara utan någon bedövning och jag kunde vila lite mellan varje topp. Max gick över till bb för att hämta lite frukost till oss, men där började mitt illamående. Tog en liten tugga på en svettig ostsmörgås och spydde som en gris. Nu jäklar började de kännas och jag blev presenterad inför min nya bästa kompis, lustgasen. Ohmajgaaaad vilken kompis! Ingen var lyckligare än Max, vi turades om och fnittrade som små barn mellan varje andetag. 

Dags för lunch och here we go again. Bara lukten fick mig att spy kaskader, nu är de inte roligt längre. Vid de här laget är de ryggen som tar mest stryk, det känns som den är på väg att gå av. Vi bestämde att de var dags för ryggbedövning och det var nog de bästa beslutet under hela förlossningen. Äntligen kunde jag vila lite igen mellan värkarna, nu fick jag ca 4 st kraftiga på 10 min. Nu var kl 15.30 och de var dags för Kristin att gå av sitt dags skift och även hon önskade oss lycka till. Jag hade nu öppnat mig ca 4 cm. Värkarna blev värre och värre men de hände dom gjorde inte så mycket nytta, därför bestämdes de att jag skulle få värkstimulerande dropp som en liten hjälp på traven. Timmarna tickade på och jag låg mest i en dimma medans personalen kom in titt som tätt för att undersöka mig och kolla hur bebisarna i magen mår. En elektrod sattes på tvilling 1s huvud för att hålla bättre koll på puls osv. Nu jäklar gör de ont. Epiduralen var maxad och jag släppte inte taget om lustgasen. Jag fick inte behålla någonting längre, inte ens vatten. Fick dropp så att jag inte skulle bli uttorkad och blev "upptvingad" med jämna mellanrum för att gå på toaletten. Dags för nattpersonalen igen och jag fick tillbaka barnmorskan som tagit emot mig natten innan. Kommer inte ihåg så mycket av bytet, jag var helt slut men värkarna tillät mig inte vila. Nu har de gått 24 timmarsen vattnet gick och mina ben bar mig inte längre. Ryggbedövningen hjälpte inte längre mot smärtan i ryggen utan hade helt satt sig i benen. Det som hjälpte mest var att sitta upp i skräddarställning i sängen, jag kunde varken stå upp eller ligga ner. Jag testade att sitta och gunga på en pilates boll, men fy fan va ont de gjorde. Till slut fick dom börja tappa mig, att gå på toaletten gick helt enkelt inte längre. Läskigt att tro att man kan, men benen bara viker sig. Kroppen gick igenom ett maratonlopp och jag var helt utpumpad. Somnade i barnmorskans famn i ca 30 min, äntligen hann jag hämta lite ny energi. Kl 06.00 onsdagen den 24/9 var jag äntligen öppen 10 cm, nu skulle bara tvilling 1 sjunka lite till. Dags för personal byte igen och den bästa Kristin kom tillbaka till mig. Kl 08.00 hade krystvärkarna börjat smyga sig på och jag fick äntligen börja krysta! Nu var de tre stycken personal inne hos mig och alla hade en uppgift. Max var grym och hjälpte till och stöttade under hela processen. Efter en stund trillade de in mer personal, nu jäklar är de dags! Två förlossningsläkare, två barnmorskor, två undersköterskor och två barnläkare. Allt var så planerat och jag kände mig super trygg. Det var fortfarande min barnmorska Kristin som guidade och pratade med mig under hela förlossningen. Det värkstimulerande droppet höjdes ännu ett snäpp, livmodern börjar bli riktigt trött. Dom bestämde sig för att sätta en sugklocka på t1 ifall dom behövde hjälpa till men jag löste de själv! Kl 10.05 var hon äntligen ute, våran lilla Tyra! Max fick henne i famnen direkt och det lös stolthet i hans tårfyllda ögon. Vilken jäkla lycka! Ja kunde äntligen pusta ut. Trodde jag ja.. Nu var de faktist dags för nästa att komma ut. Den andra barnmorskan höll fast bebisen som var kvar i magen genom att trycka på min mage, risken är stor att den vänder sig om annars och man kan behöva snittas. Medans hon trycker så känner Kristin efter bebisens huvud och JÄVLAR va ont de gjorde! De konstaterades att mina värkar var helt borta och både jag och bebisen var för trötta. Droppet höjdes till maxdosen och jag kunde ana värkarna och krystade när de visades vara på toppen. Bebisen kom inte längre ner och pulsen sjönk. Dags för sugklocka och få ut henne! Läkarna fick dit klockan och hjälpte till att dra ner henne en bit medans jag krystade. Efter den hjälpen så löste jag de själv. Två krystvärkar till och hon var ute 10.47. Jag fick upp henne på bröstet på en gång och ena barnläkaren fick hjälpa henne lite med att få igång andningen genom att gnugga henne lite med en handduk. Jag är mamma. Max är pappa. Dom är ute! Lilla Tyra hade ev  svalt lite fostervatten och Max fick följa med tillsammans med båda bebisarna så att hon kunde få lite syrgas medans jag låg kvar och krystade ut den härliga moderkakan;) Kristin valde att sy två stygn då jag fick en liten liten bristning. Förlorade 1,3 liter blod så de hade mig på extra tillsyn den närmsta timmen men de var under kontroll. Efter ca 31 timmars värkarbete så var de äntligen färdigt. Vilken häftig upplevelse! Med varsin bebis på bröstet så var vi världens stoltaste föräldrar. Nu börjar livet på riktigt.