5 minuters metoden
Kategori: Allmänt
FEMMINUTERSMETODEN
Det är kväll -
jag känner det.
Allt är som det ska.
Mjuka händer
håller mig
ljummet vatten
omsluter mig.
Pappas leende
däruppe.
Allt är som det ska.
Jag torkas, kläs på.
Mamma håller mig ömt,
Lägger mig vid sitt bröst,
Mina läppar möter
hennes mjuka hud
varm söt mjölk
fyller min mun, min mage.
Allt är som det ska.
Ammandet gör mig dåsig
jag glider in i sömn
Då händer något.
Ett salt finger i min mungipa
Skiljer mig från bröstet
Jag gapar över luft
Lyfts och sänks ner
På platt, dött tyg.
Jag är ren.
Jag är mätt.
Jag är klarvaken.
Jag är ensam.
Allt är tyst.
Allt är mörkt
Allt är fel, fel, fel.
Så jag ropar på dem:
Jag är i fara!
Rädda mig!
Inget händer.
Som spöken kretsar
oron runt mig.
Slukar mig hel.
Allt jag kan göra
Är att om och om igen
ropa
så högt jag kan:
JAG ÄR I LIVSFARA!
RÄDDA MIG!
JAG DÖR!
Om och om igen
för att inte dö.
Korta stunder hör jag mammas röst
Långt långt borta,
Diffust genom mina egna rop.
Räddning på väg.
Jag ropar på henne.
Rösten tystnar.
En dörr slås igen.
Jag ropar och ropar
i förtvivlan
och dödsskugga.
Ropen bor i mina gener
har räddat mina
förfäder och förmödrar
De tysta fick aldrig egna barn.
Skräcken regerar.
Halsen, magen, huvudet, allt värker.
Ibland hör jag mamma
långt där borta
sen försvinner hon igen.
Till slut övermannas jag
av skräcken
Överlämnar mig åt ödet
Bereder mig på döden
Ja, jag ska dö.
Jag vet det nu.
Det är natt,
en farlig tid.
Ingen kommer.
Mamma och pappa är redan döda.
Jag är övergiven
Prisgiven
Orörlig i fiendeland.
Min enda, smala chans:
Att vara tyst
Låtsas redan vara död
Efter evigheters evighet:
Det är morgon.
Jag lyfts upp
av mamma
läggs till hennes bröst.
Jag överlevde.
Sen är allt som det ska.
Till nästa kväll.
© Marit Olanders 2013
Publicerad i Det grymma svärdet 17
