05.20 slog twinstars upp sina blå. Dags för käk! Max går upp och fixar mat medans jag hämtar nässugen för att hjälpa Tyra att snyta sig. Regnet piskar mot rutan och jag bäddar ner tjejerna i våran säng och vinkar av Max som åker till jobbet. Markisen utanför fönstret fladdrar och det gör att ljuset från utebelysningen blir levande inne i sovrummet vilket tjejerna tyckte var helt fantastiskt spännande! Låg och sjöng och sprattlade värre än två maskar som just satts på kroken, Avatars färger kan slänga sig i väggen när dom får syn på ett vitt sken kl 05.30.. Dags att sova men dom förbannade napparna vägrar stanna kvar och lyckliga gatan förvandlades ganska snabbt till förträngda svordomar och ett tålamod som fick vända andra kinden till. Från ryggen hörs ett strypt skrik och jag ger upp. Går upp, trampar i den största hundspyan mina ögon ( fötter ) någonsin har skådat. På mattan. VARFÖR???? Spy på golvet om de ska vara så jävla nödvändigt, där kan man iaf lätt städa bort de utan att kräkas själv. Kampen fortsätter i köket. Gör iordning ersättning till kidsen, märker att det inte finns mycket kvar men tror iaf att de räcker tills vi köper mer senare idag. Vänder mig om, slår ut hela jäkla flaskan och det rinner ersättning ifrån köksluckorna och mattan praktiserar som golvmopp. Andas, brygger en stor kanna kaffe och ger mina tjejer mat. Och här sitter jag och fulgråter. Kollar på tvn där de visas prematurabarn som kanske inte vinner kampen. Jag är så jävla tacksam att jag har fått två fullt friska barn och gråter lite till när jag tänker på alla stackare som kämpar där ute. Jag skäms över att jag kan explodera över en hundspya. Förlåt