Gela Björklund

På tal om något annat. Det spökar hos oss. På riktigt. 

Max står och lagar mat ( oxfilé som doftar sådär sjukt gott ) och hundarna brukar sitta som fästingar på kocken när det vankas kött på menyn. När maten är färdig kommer Max på att det bara har varit två ögon som har stirrat på honom under hela tiden. Malva är lyckligare än någonsin, men Tindra?! Hon brukar alltid vara den som man bokstavligt talat snubblar på alla dagar i veckan men hon är inte i köket ? Båda börjar leta, hallå Tindra?! Har du dött? Båda vet med sig att hon inte är ute, men ändå letar vi där. Vi letar under sängen, bordet, under täcket, under kuddar men näää-ää. Jag går ner igen där Max redan har letat och öppnar dörren till de stängda sovrummet. Jomen Tindra! Hur i helvete kom du in där? Du som ALDRIG går ner om de inte skriks promenad i dörren och framförallt, hur tusan kom du igenom en stängd dörr? Varken jag eller Max har vart i de rummet sen i fredags. Så det måste alltså ha vart ett spöke som lyckats få tag i en rå oxfilé bit, lockat med sig vovven nerför trappan, öppnat rummet, lurat in stackarn och sedan stängt dörren igen. För allas skull hoppas vi att hon iaf fick den där överblivna köttbiten.  Spökhund