Godmorgon alla snärtor, är ni laddade inför en ny vecka? Det är minsann vi. Idag ska vi iväg och träffa en gammal vän och jag ska få träffa en liten bebis igen, gos! Men först är de full fart här hemma med den obligatoriska morgon leken och de gäller för denna mamman att hålla koll på alla 20 små fingrar som vill undersöka och pilla på exakt allt. Än sålänge så hänger jag med, blir nog liiiite svettigare när dom börjar gå och det ska klättras och testas på en annan högre nivå, pust ;) Men det är otroligt roligt och hjärtat dansar av stolthet inför varje utveckling som sker i de små kropparna, snart har 9 månader gått och jag har aldrig känt mig så levande. Ha en fin vecka och pussa extra mycket på den du tycker om idag
Igår började jag dagen med att bli serverad frukost på sängen, bestående av två huvudvärkstabletter och ett stort glas vatten. Fy fasen, de märks att jag inte är 25 längre och klarar av att vara rockstjärna dagen efter. Men kul hade vi i fredags och nu i efterhand var de faktiskt värt bakfyllan, hehe!
Men tillbaka till verkligheten och småbarnslivet, nu har småfolket blivit så stora att de är dags att byta ut babyskydden mot bilstolar. Var och kikade på babyproffsen idag och jag var inställd på att ha med mig två maxi cosi xp hem, men de sprack. Jag vill ha båda tjejerna bak i bilen så där fick jag tänka om. Det lutar åt att de blir två Britax Hi Way då de i princip är de enda bakåtvända stolarna där båda får plats bak utan att ge mindre plats åt föraren. Fungerade heller inte 2 med maxi cosi att ha en bak och en i framsätet så då är de lika bra att sluta vela. Tänk va stora dom börjar bli!
Godmorgon! Det verkar som att jag hinner komma i form till beach 2015 ändå, vilket fantastiskt väder vi har. Jag är ju så sugen på att ta på mig bikinin och cykla ner till stranden, stanna på vägen och köpa glass och leka i sanden i flera timmar tillsammans med dom jag gillar mest. Ska allt fråga min andra hälft sen när han kommer hem ifrån jobbet om inte han är sugen på att följa med på ett kvällsdopp. Alltså, vad är de här? Vinterjackorma används flitigt och jeans jackan hänger fortfarande längst in i garderoben. Midsommarafton får nog firas inomhus tillsammans med en brasa och varm choklad. Att dansa barfota runt midsommarstången med blommor i håret och spela kubb långt in på natten känns lite för långt bort. Hur ska ni fira?
Något positivt i regnet är att vagnen blir jävligt snygg iallafall ;)
Jag har för längesedan tappat räkningen på hur många gånger jag har klickat mig in här, skrivit ett inlägg men tryckt på "radera" istället för publicera. Jag kan såhär i efterhand ångra mig lite då denna blogg finns trotsallt för min egna framtid, då jag kan backa i arkivet och se hur mina dagar har sett ut under småbarnstiden. För tiden går fort. För fort. Och jag kan inte återberätta ur intet hur min förra vecka såg ut, för jag är så upptagen i nuet att minnet inte riktigt hänger med. Under dessa senaste månaderna så har mycket hänt, både psykiskt och fysiskt. Jag har växt in i min roll som mamma på bästa sätt och älskar mina små huliganer över allt annat och kan fortfarande inte förstå att dom faktiskt är mina kids. Helt otroligt. Jag ska minsann försöka uppdatera här igen, framförallt för min egna skull och ni är självklart välkomna att följa med oss på livets äventyr. Puss !
Jag kollar ut över kaouset här hemma, doften av färska blommor inreder hela hemmet och känner hur det tårarna bränner bakom ögonen. Alltså.. Tack alla ! Igår var det dop för tjejerna och dagen var helt fantastisk. Att veta att mina små tjejer ska få växa upp med så många fina människor omkring sig gör mig så trygg och framförallt stark inför min uppgift att vara den bästa mamman för mina barn. Jag själv tyckte att de var så fint i kyrkan och allt kändes så personligt då de var Max morbror som var präst och fick äran att döpa tjejerna. Magiska Jennifer kom och chockerade alla med sin röst och jag hade inte kunnat önska mig någon annan som sjöng. Hon är min idol och jag vill typ peka och skrika högt till alla - Jag känner henne! Ännu en gång, tack!
Jag kände mig mest som en yr höna i lokalen efteråt, mycket som ska grejas samtidigt som de dåliga samvetet gnager i bakhuvudet över att inte hinna prata med alla så mycket som jag skulle velat. Alla favoriter på en och samma plats, hur gör man? Släktingar hade åkt hela vägen ifrån Östergötland för att få tillbringa dagen med oss, känslan av uppskattning och glädje räcker lixom inte till. Twinstars åkte från famn till famn och var så nöjda under hela dagen, Nellie gav ifrån sig några "jag är trött" ljud i kyrkan men thats it! Alla presenter och alla fina nedskrivna ord, otroligt. Ett bamse tack till er som har hjälpt mig med förberedelserna och lagt ner både själ och mängder av timmar för att hjälpa till med bakning osv, utan er hade detta aldrig gått! Vi älskar er alla och denna dagen har tagit en stor plats i mitt hjärta. TACK!
Jag vet inte i vilket fack denna dag ska placeras i, otursdag eller turdag? Var hos läkaren förut där vi gick igenom mina plåtar och de beslutades att utvägen från denna smärta är operation. Jag blev ändå glad på ett sätt att de finns hopp och att dom kan hjälpa mig, men hoppades såklart att domen skulle vara självläkning och en garanti på att smärtan skulle försvinna och disken kommer gå i regress om ca 1 månad. Men nej. Eftersom att jag har haft detta i snart 3 månader så är chansen inte stor att kroppen kan läka sig själv :( Ska tillbaka på måndag och träffa narkosläkaren, sedan är de bara att vänta på att kallelsen till operation dimper ner i brevlådan. Det VÄRSTA är att jag inte får lyfta tyngre än en mjölkpaket inom 6-8 veckor efter operationen, och det fattar väl vem som helst att inte de kommer fungera?! Jag ska be till högre makter att jag slipper operera mig och att min kropp kan läka detta på egen hand. På bilden nedanför ser ni en bild från sidan av min ryggrad. Den översta disken är fullt frisk men dom andra två är skadade och det stora diskbråcket sitter i den tredje disken som syns tydligt. Fan
Dags att inse, men nu MÅSTE vi dela på tjejernas stora säng och låta den förvandlas till två singel spjälisar igen. Dom lever mer än rövare på nätterna och fäktas i sömnen som om de vore på liv och död. Dom använder varandras kroppsdelar som skjut ifrån kuddar och att få en fot i 190 knyck i revbenen är lixom inget ovanligt. På nått vänster så är dom som magneter, det spelar inget roll på vilken sida eller på vilket avstånd dom läggs ifrån varandra, i slutändan ligger dom ändå likt ett ormbo. Jag lyfte över Tyra till våran säng i morse och hon sparkade mer än tanterna på Friskis och Svettis och man kunde tro att hon övade inför att praktisera på ett bageri, som elvisp. Kände att de var dags att gå upp när hon fick loss en stor hårtuss ifrån mitt huvudet och skrattade högt när hon fick ögonkontakt med mig, samtidigt som de munpruttades för fullt ifrån tjejernas säng där Nellie låg som pippi Långstrump med fötterna på kudden. Mina små huliganer!
Äntligen är våren här! Jag har krigat mig ut på min första promenad på jag vet inte hur länge.. Vi passar på att lapa i oss så mycket sol och ljus vi bara kan dessa dagar. Och lyckan som uppstår när syrran sover i vagnen och Nellie får leka själv med skalis ute, med ett joller som kommer ända ifrån magen. Härliga vår, vi älskar dig !
Mina barn är på riktigt de gladaste bebisarna jag någonsin har träffat. Ögonen lyser och de strålar bus och lycka runt dessa två, dygnet runt. Den enda "nackdelen" är på natten när dom ser mig, dom utbrister i ett sånt glädjetjut så att till 90% av fallen så vaknar syrran och är minst lika glad hon. Det slutar med att dom ser varandra, börjar prata och utbrister i ännu mera skratt. Det har hänt att jag får gå in och utbringa en timeout för att båda ska somna om igen. Mina små troll, aldrig har jag varit så rik som jag är idag <3
I helgen har vi blivit rejält bortskämda och fått avlastning som kallas duga. Vi har sovit hos tjejernas farmor,farfar och faster fredag - söndag och har samlat på oss 2 siffriga sovtimmar. Att kunna släppa mycket av ansvaret och lita 100% på att tjejerna tas hand på bästa sätt av anhöriga betyder mer än vad som kan formuleras med hjälp av ord. Jag vågar nästan inte säga de, men jag tror även att utvecklingsfasen " vakna var 30e minut under natten" har blåst förbi. Tjejerna har sovit 13 timmar tre nätter på raken nu, med endast en matning som break. Hur skönt?!
Att få leva livet med dessa små sessor vid ens sida 24/7 är ett mirakel. Alltid 4 små ögon som har koll på sin mamma, speciellt om de finns något ätbart i närheten ;)
Det där med att jag just nu går under namnet "pundare" pga alla narkotikaklassade piller som jag stoppar i mig varje dag, får inte mitt liv stanna upp. Vi alla lever och jag kan fortfarande inte fatta att just vi fick äran att få tvillingar, det är så roligt och utvecklingen sker i en rasande fart, tänk snart är dom ett halvår! Allt går bra och det är mest skratt och busiga ögon som infinner sig hos kidsen. Jag är i fullt sjå med att fixa allt inför dopet, och för första gången i hela mitt liv tycker jag att förberedelserna är så roliga, det är ju mina barn som ska döpas och såklart vill jag att de ska bli ett minne för livet. Jag känner ett sånt härligt pirr i magen inför framtiden, och livet har förändrats ganska mycket sen twinsen kom och jag är mer än villig att haka på den trenden och ändra ännu mer av mitt gamla liv. Ha en trevlig helg alla sköna bönor ;)
Har nyss vart hos läkaren.. Magnetröntgen visar diskbråck och jag väntar nu på operation. JÄVLA SKIT! Jag har inte tid med det här, jag vill bara vara frisk och kunna ta hand om mina barn. Att börja sitt liv som mamma med en sjukskrivning var inte de som jag räknade med :,( fy fan, jag har inga ord ..
Jag vet! Vi hjälps åt att turas om att hålla morsan vaken från 03.45 tills hon tillslut ger upp ca 2 timmar senare och tar upp oss så att vi kan ha en riktigt mysig tjejmorgon ihop, där mamma hinkar litervis med kaffe och kan beundra oss när vi somnar om ganska direkt och hon är för speedad för att oxå sova en stund. Bra idé syrran !
Idag fyller småfolket 5 hela månader! Ibland vill jag bara dra i handbromsen samtidigt som jag kommer på mig själv om att drömma mig bort i framtiden. Varje dag sker något nytt i utvecklingen, alltifrån vändningar från mage till att finslipa på motoriken. Deras personligheter börjar träda fram mer och mer och mitt hjärta svämmar över all kärlek som vi får äran att uppleva. Dagen till ära har vi pratat med prästen ( som för övrigt är Maxs morbror ) för att planera och gå igenom ordningen på dopet. Dagarna tar stormsteg och jag börjar bli lite stressad, det är så mycket att hålla koll på och mycket förberedelser. Jag vet hur jag vill ha de, nu är bara kruxet att förvandla det till verklighet.
Äntligen är bollen i rejäl rullning och nu väntar jag bara på att nästa tisdag ska komma så jag kan få den riktiga domen och hur min närmsta framtid kommer att se ut. Har nu gått igenom många utredningar och har idag gjort en magnetröntgen. Tur att man inte lider av klaustrofobi.. Jag fick lugnande och hörselkåpor men tyckte ändå det var obehagligt att ligga i ett smalt rör som gav ifrån sig ljud som kan likna centrum i ett krig. Max är min klippa i denna storm vi befinner oss i, han följer med och stöttar mig i alla sjukhusbesök och finns brevid mig dygnet runt när jag mår såhär. Utom honom vet jag ärlig talat inte hur jag hade klarat detta. Och alla som hjälper oss med våra twinstars när vi måste åka iväg, jag har inga ord för hur tacksam jag är. Jag börjar iaf se lite ljus i tunneln, nu väntar vi bara på att få prata med ryggspecialisten när hen har sett mina plåtar. Jag hoppas att ni alla mår bra och ännu en gång, var rädda om er!!
De senaste dagarna (veckorna) har nog vart dom värsta i smärtväg som jag någonsin har upplevt. I hela mitt liv har jag nog aldrig gråtit såhär mycket.. Gråtit mig till sömns många kvällar, vaknar på natten av att tårar runnit och stigit upp på morgonen tillsammans med tårar som blockerat min syn och en röst som inte håller. Nu är jag inne i femte veckan och varje dag är en ren och skär kamp. Ryggen har kollapsat och att leva ett fungerande liv med en trasig rygg är fullkomligt omöjligt. Har vart på två olika vårdcentraler och fått halva Apoteket utskrivet men jag har bara blivit dåsig och helt utmattad av alla värdelösa tabletter. Igår blev jag inskickad akut och spenderade x antal timmar på sjukhuset där dom ville lägga in mig för att kunna ge mig tillräckligt med smärtlindring. På röntgenplåtarna syns minst 1 trasig disk och nu väntar vi på en magnetröntgen för att kunna se bättre och hitta en lösning beroendes på hur trasig den är. I värsta fall blir de operation. Jag fick tillslut välja på att bli inlagd och få komma in på en MR inom 24 timmar, eller åka hem med den högsta dosen av smärtlindring och få tid för röntgen inom 1 vecka. Valet var inte svårt, men känner jag att det inte fungerar så blir jag inskriven direkt.. Fyfasen för att inte kunna ta hand om sin familj på det sättet jag vill :,( Att alltid ha Max vid min sida gör mig starkare och känner en sån stark trygghet, klart att vi kommer klara det här!
Vaknade av att min älskade sambo gav mig tabletter på sängen, hehe fyfan. Köttfärsåsen stog och puttrade på spisen, tjejerna matade och fått ny blöja och de doftade nybryggt kaffe. Vad hade jag gjort utan honom? Idag åkte han och jobbade, svärmor och barnens faster kommer snart och hjälper mig men jag saknar honom redan. Utanför skiner solen men jag har bara lust att dra ner markisen, lägga mig i sängen och ha film maraton. Hoppas de här går över snart, vet inte hur många tårar som har runnit de senaste dagarna :,( tack och lov så har jag en sån fin familj som höjer mig till skyarna och som fyller mitt hjärta till bristningsgränsen, jösses vad jag älskar er
De senaste dagarna har jag gått in i nån slags dvala och fått uppleva den värsta smärtan jag har vart med om. Min rygg skriker och jag har fått söka vård för att överleva dagarna. Sjukgymnasten vägrar att ens röra mig så den enda utvägen var att krypa till läkaren och få starka smärtstillande utskriva. Diagnosen jag har fått är ischias och troligtvis diskbråck. Är sjukskriven två veckor framåt, har de inte gått över då så är de sjukhuset som gäller :(. Så nu sitter jag hemma, hög på smärtlindring som förövrigt inte har gett någon direkt verkan förutom att göra mig dåsig och yr. Max är grym och sköter de mesta här hemma just nu när jag är lika rörlig som en grönsak. Ikväll blir de ännu mera soffhäng och jag ska äta stesolid direkt ur burken. Lördagsmys som heter duga.
Jag håller nog på att bli psykiskt störd. Eftersom att de där jävla RS-viruset härjar fritt så vägrar jag vistas bland folk och därmed blir jag lätt isolerad här hemma. Jag går i min egna bubbla och sjunger låtar - " lilla bajset akta dig, akta dig, akta dig" osv. Det är som en levande musikal här hemma och jag kan ju erkänna att låtarna börjar innehålla fler svordomar än vad som är nyttigt för små barns öron. Tur att dom inte fattar bättre ännu, men jag börjar bli galen. Nu längtar jag tills februari har passerat så att vi kan börja vistas bland folk igen. Jag känner mig som en zombie som hasar omkring hemma, stannar upp och mumlar något och sen hasar vidare igen. Att få komma hemifrån själv är som bomull för själen, om de så bara är en sväng till Ica..
25 årig tvillingmamma från Göteborg. Bor tillsammans med mina två döttrar Tyra och Nellie, mina 2 hundar Tindra och malva och sambo med mitt livs kärlek Max. Älskar allt som har med lite spänning att göra och försöker suga åt mig varenda liten utmaning som vardagen bjuder på.